Jämlikhet gäller inte bara stadsbor
Igår fattade landskapsstyrelsen beslut om att Pargasleden och skärgårdstrafiken blir spetsprojekt för den kommande tolv åren på SFP:s initiativ. Det här är goda nyheter, nu måste vi se till att det leder till konkreta resultat.
När jag i tiderna jobbade i skärgården så talade vi ofta om förståelsen för skärgårdens förhållanden. Vi var alltid lika förvånade över hur många politiker kunde tala sig varma för jämlikhet för att sedan totalt glömma de värderingarna då det blir dags att diskutera boende i skärgården.
Snabbt blir det tal om avgifter för färjorna, om mindre natturer, om centralisering av vård och skola eller om att begränsa traditionella näringar som fiske.
Det är klart att det är ett val att bo i skärgården. Man väljer att bo längre bort från tätbebyggelse och de flesta skärgårdsbor är också väldigt medgörliga och öppna för nya lösningar.
Det som fascinerar mig är varför nya lösningar oftast brukar betyda inskränkningar på rättigheter som rörelsefrihet, jämlikhet och tillgänglighet.
Hur skulle en Åbobo reagera om staden plötsligt sade att man inte får gå ut mitt i natten för att vägarna är avstängda då? Eller om man tvingades betala för att använda vägen hem till sig, medan alla andra åker gratis?
Den viktigaste grunden för vårt samhälle är att alla behandlas lika och har samma rättigheter. Vilket sätt man garanterar rättigheterna på kan och ska variera beroende på vad som är bäst i de lokala förhållandena.
Det betyder ändå inte att man kan tumma på grundläggande rättigheter. Jämlikhet gäller inte bara stadsbor.
