Vi får inte glömma
När jag var elva år och bodde i England träffade jag en man som hette Joseph Perl. Joe kallades han. Joe hade blivit skickad till koncentrationsläger när han var tolv. Han berättade om sin tid i lägret, hur han hade mist alla sina syskon och sina föräldrar. Hur han hade blivit misshandlad och vilka sjukdomar som hade lämnat ärr för livet. Han berättade om hur han rymde från lägret med två vänner. De båda andra dog, han blev skjuten i benet.
Ensam gömde han sig i skogen och lyckades överleva trots att han hade vakter som sökte efter honom överallt. Efteråt måste han amputera sitt ben för att det blivit infekterat. Ett evigt minne av flykten.
Kommer aldrig att glömma träffen med Joe. Den har etsat sig fast i mitt minne. Under hela hans berättelse så grät han. Inte på något sätt hysteriskt sätt utan lugna stora tårar trillade ner över hans kind.
Trots att han hade berättat samma sak åt hundratals unga så grät han fortfarande varje gång. Men hans röst var stark och han fortsatte berätta. För att vi skulle förstå hur hemskt det var. För att vi aldrig skulle upprepa samma misstag.
Idag minns vi förintelsen, ett av de mest grymma och brutala folkmord mänskligheten sett. Samtidigt som vi minns det som varit, så är antisemitismen igen på väg tillbaka. Många judar känner sig inte trygga mera.
Den 9 januari var det ingen bön i den stora synagogan i Paris. Man tvingades hålla stängt av säkerhetsskäl. Också skolor och daghem har varit stängda i både Frankrike och andra länder. En majoritet av judarna i Belgien och Frankrike känner sig inte trygga längre. I Helsingfors har man bett om hjälp av staten för att höja säkerheten för sina medlemmar.
Vi måste fortsätta kämpa mot antisemitismen, mot rasism och mot främlingsfientlighet. Historien har flera gånger visat att de annars kommer tillbaka, om och om igen.
