Nästan är inte tillräckligt
Idag har vi firat den internationella kvinnodagen. I Finland är vi långt före många andra då det gäller att behandla kvinnor och män lika. Det här brukar också föras fram av dem som tycker att jämställdhet inte är en prioritet. Men föreställ er det här. Finland tävlar i VM i längdskidåkning och leder överlägset. Det ser ut som om vi kommer att slå ett nytt världsrekord.
Plötsligt saktar dock Finland in och de andra länderna börjar komma ifatt. De sista metrarna skidar Finland nästan slentrianmässigt – vi tar oss först över mållinjen men vi hade kunnat göra det mycket bättre.
Vi ska vara otroligt stolta över hur långt vi har kommit i Finland. Det betyder ändå inte att jobbet är färdigt och att vi kan sakta ner.
Som kvinna i Finland är jag fortsättningsvis en större risk att anställa eftersom jag kanske får barn i framtiden. Det finns en större sannolikhet att jag inte får en lika bra lön som mina manliga kollegor trots att jag gör samma jobb. Det gör att jag i framtiden kommer att ha en mindre pension. Jag löper också en betydligt större risk att bli slagen av min partner än andra kvinnor i Europa.
Som man skulle jag ha bättre möjligheter på arbetsmarknaden. Samtidigt skulle det statistiskt sett vara mera sannolikt att jag inte klarar mig bra i skolan eller studerar vidare. Som man har jag inte samma möjlighet att vara hemma med mina barn och skulle i en vårdnadstvist ha en mindre chans att få vårdnaden. Risken är också större att jag blir deprimerad, alkoholiserad, att jag dör tidigare eller rentav gör självmord.
Finland är långt före många andra länder. Det betyder ändå inte att vi är färdiga. Målet med jämställdhet är inte att vara bättre än andra. Målet är att behandla alla lika. Nästan är inte tillräckligt.
