Vi får inte sitta tysta
Måndag morgon i spåran. Sitter mittemot en söt tant som ler trevligt mot mig. Kul tänker jag, oftast brukar folk på alla sätt undvika ögonkontakt. En hållplats senare så sätter sig en mörkhyad kille bredvid henne. Tanten blir som förbytt.
Hon börjar rynka på näsan och säger att det luktar så illa här. Att han luktar så äckligt. Jag svarar att det enda jag känner är lukten av vidrig rasism. Hon börjar gå på om hur hon har varit med och byggt det här landet och att hon inte tänker acceptera att det tas över av ”de där aporna”. Jag svarar att de enda som beter sig som apor är de som inte är tillräckligt intelligenta för att se människor istället för hudfärg.
Så här håller vi på en stund, hon häver ur sig hemskhet efter hemskhet, jag svarar. Till slut blir hon tyst. Killen bredvid talar ingen finska men han har förstått vad som pågick. Han tittar på mig och viskar ett ”Thank you”.
När jag stiger av så kommer en dam fram till mig. Tänker att hon kanske ska säga att det var bra att jag sade ifrån. Istället får jag en utskällning. För att jag förstörde hennes morgon genom att sitta där och försvara ”de där råttorna”. Jag använder aldrig våld men i den sekunden var det inte långt ifrån.
Den mest uppenbara rasismen får mycket synlighet i media och diskussioner. Ändå är det inte organisationer som Soldiers of Odin som är mest oroväckande. I slutändan utgör de en liten procent av befolkningen.
Det som oroar mig är den ökande vardagsrasismen – tanten som rynkar på näsan, damen som blänger, killen som skuffar, chefen som aldrig skulle anställa en person med utländsk bakgrund. De är många fler och de är det stora hindret för integration. Vardagsrasismen är också svårare att bekämpa med lagstiftning, den kommer sällan fram och blir sällan anmäld.
Vissa säger att man bara ska ignorera sådana idioter. Problemet är att tystnaden lätt blir ett tyst godkännande. Tystnaden gör att rasismen normaliseras. Tystnaden ger rasister makten över vad som är accepterat att tycka och tänka. Därför måste vi våga säga ifrån, vi måste våga försvara de som blir utsatta. Vi får inte sitta tysta.
