Vem som helst kan bli svensk i Finland

– Det räcker med att man upplever sig som finlandssvensk. Det finns ingen ”riktig” eller ”oriktig” finlandssvensk, säger Ida Schauman.

Hon är SFP:are, kosmopolitisk Åbobo och just nu ordförande för ungdomsförbundet Svensk Ungdom.

– Jag har kompisar vars bägge föräldrar är finskspråkiga som jag räknar som finlandssvenska. Eftersom de identifierar sig så, säger Mia Haglund.

Hon hör till Vänsterförbundet, är uppvuxen i Helsingfors, kallar sig aktivist, feminist och världsresenär och jobbar som parlamentarisk sekreterare för Vänsterförbundets riksdagsgrupp.

Ida och Mia är typiska unga flerspråkiga finlandssvenskar som förhåller sig okomplicerat till språkfrågorna. Båda har bott och studerat utomlands.

Världsspråken flyter behändigt vid sidan av finskan och svenskan.

– Finlandssvenskheten är en identitetsfråga, vi ska inte exkludera någon från vår grupp, säger Ida.

För Mia är finlandssvenskheten en del av identiteten. Den påverkar hur hon upplever samhället, precis som ens kön eller uppväxtort.

Ida som har rötter också i Österbotten, inser att Svenskfinland är mycket heterogent, skillnaderna mellan landskapen och människorna är stora.

– Den enande faktorn är språket och viljan att bevara det.

Finns det någon speciell finlandssvensk egenskap, egenhet eller tradition ni skulle vilja ge era eventuella barn i arv?

– Den finlandssvenska litteraturen och kulturen. Det är så viktigt att vi kan läsa en Edith Södergran eller Monika Fagerholm på vårt modersmål.

– Att tillhöra en minoritet, låt vara att den är privilegierad, hjälper en att förstå andra minoriteter, säger Mia.

– Tvåspråkigheten, talkoandan, föreningslivet, räknar Ida upp.

– Att själv ta i saker och ting är en finlandssvensk egenskap. Det finns ett ”jävlaranamma” i oss.

Tvångssvenskan, ska vi ha den kvar?

– Jag fick finskan först på åttan, i ungefär samma skede som de finskspråkiga tidigare fick svenskan. Hade jag kunnat hade jag säkert valt bort den, medger Ida, som förstår hur de finskspråkiga eleverna tänker i det skedet.

– Då hade jag inte behövt tänka på en politisk karriär i det här landet. Till all lycka hade jag en bra lärare.

– Det ska finnas ett mervärde i att man lär sig svenska, att man behärskar grannlandets språk för det är här de flesta av oss ändå stannar kvar och jobbar. Fokuset blir fel när man ställer svenskan och ryskan mot varandra.

– Varför tar man inte in svenskan eller ryskan redan på första klassen? Utmaningen är att 95 procent av befolkningen i dag läser ett språk som de tycker att de inte lär sig, säger Ida.

– Men det är inte för min skull eleverna i Kajana ska lära sig svenska, utan för sin egen, för att deras arbetsmarknad och möjligheter växer.

Mia är också för obligatorisk svenskundervisning. Det är enda sättet att upprätthålla tvåspråkigheten.

– Hur undervisningen ordnas måste däremot diskuteras. Den bör absolut inledas tidigare. Barn har mycket lättare att lära sig.

– Det blir svårare redan i de tidiga tonåren när eleverna blir trotsigare, säger Mia.

Både Mia och Ida betonar vikten av att barnen lär sig både finska och svenska flytande. Om partnern vore finskspråkig skulle de båda välja att tala svenska med barnen. Men Mia är beredd att gå till och med längre för tvåspråkigheten.

– Om min partner vore dålig på finska eller inte kunde språket alls, så skulle jag tala finska med barnet. Svenskan är mitt emotionella språk, men finskan är också viktig för mig och hör till mitt arbetsliv. Det är ett språk jag talar med både vänner och finskspråkiga släktingar.

– Jag tror att jag skulle sätta barnet i svensk skola, men om jag bodde i en helt svenskspråkig miljö så kan jag tänka mig att barnet går i finsk skola. I Åbo eller Helsingfors är finskan så stark att alternativet skulle vara en svensk skola.

Ida är också öppen för ett finskt alternativ när barnet nått gymnasieåldern.

– Det beror på var man bor, men jag kan tänka mig att barnen skulle börja i ett svenskt lågstadium. När de når andra stadiet finns det kanske ett bättre utbud på finskt håll så då skulle jag respektera barnens egen vilja.

Mia säger sig inte ha något emot tvåspråkiga skolor, men då måste man se till att svenskan är stark, utan att den stänger ut eleverna från det finska umgänget.

– Men man kan fråga sig om det är nödvändigt med sådana lösningar på orter där det finns ett tillräckligt elevunderlag.

Svensk service? Behöver du sådan?

– I somras steg jag på en spik och blodet forsade. Hade jag då behövt ringa 112 så hade jag knappast fått ett ord ur mig på finska, säger Ida.

– Inom äldrevården är svenskan helt nödvändig och inom psykvården är det viktigt att man får vård på modersmålet.

Mia säger att för henne som tvåspråkig är principen viktigare än praktiken.

– Jag klarar mig hos läkaren, men alla gör det inte och de känner sig inte trygga. Inom hälsovården, i kontakten med skattemyndigheter och FPA är det viktigt att människor får service på sitt modersmål och därför brukar jag försöka använda svenskan.

– Överallt där personalen bär språkflagga talar jag svenska. Numera använder jag tjänster mest nätet och då gör jag det på svenska.

Vi finlandssvenskar sägs vara undfallande och inte ens försöka tala svenska med myndigheter och i butiker. Ida och Mia är i så fall inte representativa för folkgruppen, eller så är det en myt att vi alltid börjar på finska.

– Jag brukar fråga om personen i andra ändan är bekväm med att tala svenska. Om den säger att den talar ”lite” så föreslår jag att då försöker vi. Det brukar gå hur bra som helst, folk undervärderar sina kunskaper, säger Ida.

– Efteråt brukar jag tacka och säga att det här ju var ”super” och hoppas att personen nästa gång vågar ännu mer.

Mia brukar känna sig för med ett ”hej” som hon ger en så svensk intonation som möjligt i hopp om att det blir gensvar.

– Jag ber inte om lov, men jag propsar inte heller på att få tala svenska.

Är finlandssvenskheten hotad?

– Det största hotet är likgiltigheten. Om vi själva väljer att aldrig vara jobbiga, att vi är ovilliga att själva tala svenska. Då förlorar bägge grupperna fördelar, menar Ida.

– Hotet kommer delvis inifrån, från oss själva. Inom majoritetsbefolkningen finns det en stor förståelse för oss. Om vi kör med en attityd att någon inte är en ”riktig finlandssvensk” så hjälper det oss inte.

Mia ser de konservativa politiska strömningarna som ett hot.

– Ett samhälle som blir allt konservativare är också ett hot mot minoriteter, mot alla minoriteter som inte passar in i majoritetens normer. Vi är på väg mot ett sådant samhällsklimat.

– Sannfinländarna tillhör samhällseliten och de uttalar sig negativt om oss och andra grupper. Det sker därför en institutionalisering av de hårda värdena.

Motdraget, som Mia ser det, är att öka öppenheten, att se exempelvis immigranterna som en resurs, inte en börda.

Har du upplevt fientlighet mot dig själv för att du talar svenska?

– Jag vet inte om det är för att jag är SFP:are eller för att jag är finlandssvensk. Det kan ju ha att göra med att mitt parti stått bakom ”pakkoruotsin”, som en del uppfattar som förtryck.

– Det har hänt, till exempel när man köat till ”Lyni” i Åbo efter hockey-VM-finalen, att man fått höra att ”Suomessa puhutaan suomea”, när folk har druckit, säger Ida.

Mia igen har upplevt svenskhat sedan hon började jobba på riksdagen. Det har tagit sig uttryck i nätkommentarer.