Nous sommes Charlie
Chock. Sorg. Rädsla. Ilska. De här känslorna kände många igår, då det kom fram att 10 journalister och två poliser blivit skjutna i Paris i ett blodigt och barbariskt dåd. Deras brott? Skämtteckningar. Deras vapen? Pennor.
Attentatet mot Charlie Hebdo var inte endast ett fruktansvärt brott mot redaktionen eller mot Frankrike. Charlie Hebdo var ett brott mot oss alla, mot vår öppenhet och mot vår yttrandefrihet.
Washington Post publicerade igår en artikel om den katolska organisationen Catholic League som i ett uttalande hade konstaterat att Charlie Hebdo själv provocerade fram blodbadet. Ordförande Bill Donahue sade att tidningen länge hade förolämpat flera religiösa grupper och att det inte är så konstigt att någon till slut reagerade.
Man kan tycka olika om Charlie Hebdos teckningar. Var de kränkande? Ja. Var de provocerande? Ja. Förolämpade de medvetet olika grupper? Ja.
Betyder det att tecknarna förtjänade att bli utsatta för hot? Aldrig. För våld? Aldrig. Charlie Hebdos motståndare hade exakt samma rätt att debattera och protestera men valde att använda våld.
Om Charlie Hebdo hade slutat teckna så hade det varit självcensur. Det hade varit att spela rakt in i terroristernas ficka. De vill att vi ska vara rädda, de vill att vi ska ändra vår politik.
Enligt rapporterna från dådet talade samtliga gärningsmän flytande franska. De kände till det franska samhället och kunde räkna ut följderna. Knappast var varken de eller deras uppdragsgivare förvånade då Marine Le Pen idag talade för en stramare invandringspolitik.
Eller över att flera politiker tillhörande populistpartier nu talar emot invandring och (direkt eller indirekt) likställer muslimer med islamister. Det är det de vill. Ju mera vi delar upp oss i “vi” och “de” och ökar klyftan mellan olika grupper, desto flera går med i deras led.
Sedan attentatet har det börjat florera statusar om hur vi inte borde släppa in ”dem”, om att händelsen inte var en stor överraskning och om hur vi ska sluta vara blåögda och öppna. Vi ska absolut inte vara blåögda eller naiva utan vi måste höja säkerheten och skydda den demokrati vi tror på.
Det betyder dock inte att vi ska stänga gränserna och slänga ut alla som ser annorlunda ut. Det betyder inte heller att vi ska acceptera en främlingsfientlig politik. Till alla de som har tänkt tankar i Le Pens banor, visste ni att en av poliserna som sköts hette Ahmed och var muslim? Just det, han var en av “dem”.
Det här är inte en kamp mellan ”invandrare” och ”västerlänningar”. Det här är en kamp mellan en extrem ideologi och frihet. Den som reagerar på det här brottet med att svartmåla oskyldiga personer gör terroristerna en tjänst. Journalisterna på Charlie Hebdo vågade fortsätta och trotsade hoten. Vi ska ära deras mod och tillsammans försvara öppenhet och frihet. Vi är inte rädda. Vi är Charlie.
