Single Blog Title

This is a single blog caption
Jag tror på jobb

Vård på svenska ska vara mera än skyltar på två språk

För några dagar sedan blev jag opererad. Jag är inte någon stor vän av sjukhus så jag var lite stressad. När sjukskötaren hämtar mig så säger hon likt en retorisk fråga “du talar väl finska?”.

Jag konstaterar att jag har en stark finska men att jag gärna skulle tala mitt modersmål, vilket jag har meddelat i alla förstadier. Hon säger att hon kan försöka hitta någon som kan svenska men att det kommer att skjuta upp hela operationen.

Efter många om och men hittas personer som talar svenska. Hela processen fick mig att känna mig jobbig som krävde vård på mitt modersmål. Hade det gällt något annat ingrepp så skulle jag säkert inte ha orkat vara det. Men eftersom jag skulle sövas ner och opereras så ville jag inte fundera på vad en kroppsdel eller ett uttryck är på finska – då ville jag bara känna mig trygg. 

Jag tror att det finns många som känner som jag. Att det i de flesta fall inte är så stor skillnad vad den andra personen talar så länge man förstår varandra. I de fallen man är som mest sårbar så är fallet dock ett annat, då vill man kunna tala sitt modersmål. Jag kan bara tänka mig om min situation hade gällt en äldre person eller en person som helt enkelt inte var kapabel att kräva sina rättigheter.

Vård på svenska är inte något som ska finnas bara då någon råkar ha lagt upp arbetsturerna rätt. Det är en grundläggande rättighet – inte ett extra plus eller en fin förmån som infrias då det är möjligt.

Ingen ska känna sig skyldig eller jobbig för att de ber om vård på sitt modersmål. Vård på svenska måste vara mera än skyltar på båda språken.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone